KRISTIN

Här ligger jag i mörkret, helt ensam och önskar att jag inte vore det. Inte att jag vore med vem som hellst. Nejnej. Det här är inte en vem-som-hellst. Det här är något annorlunda. Inte något som alla andra. Det e just han. Han som e lite extra gullig, rolig, söt snäll, omtänksam.. han som jag gillar. Han som jag hoppas på, gillar mig också. Kan det vara så att jag får ha turen att det e just mig? Antagligen inte. Men när han ser på mig med den där blicken? När han ler det där leendet? När han ser ut sådär, som ingen annan kan? När jag ser allt det där, när jag blundar? Ja. Vad ska man göra då? Sitta och vänta på det bästa. Hoppas, att den här gången, just den här gången, kanske jag får turen med mig. Att allt kan få kännas bra. Att inte behöva se den där bilden bara när jag blundar, att se det varje dag. Att det är min verklighet. Att få det som jag vill ha. Få han som jag vill ha...
 Nu kanske ni sitter och tänker "herregud vilket liv. Hon tror hon kan skriva poesi" eller så kanske ni inte alls gör det? Men nu vet ni hur jag känner. Och vissa av er har säkert kännt, något åt det hållet. Ja.. för så ligger läget till. Han kommer nog inte läsa det här. Men om han gör det? Ja, då borde du veta att det är du. För det finns bara en och det är duuuuu!

Jag gissar att min pappa eller mamma läser det här också. Jippi. Men ni vet ju också hur det känns så, ni behöver snälla inte fråga om det här sen. Bara låtsas att ni aldrig har läst det :)